mittimyllan

Det här med städhjälp är lite tudelat. Det finns fortfarande något slags syn hos en del att man borde kunna fixa det där själv. Städhjälp är trams och du borde först jobba dina åtta timmar och sen städa och sen kan du ha roligt. Vet inte om detta är något slags uttryck för Jantelagen det också. Tro inte att du får ha för roligt, tro inte att du får ha fritid, nej städa ska du göra och därmed basta. Ska man tro dem så är det världens misslyckande att anlita städhjälp. Hu så tråkigt de personerna måste ha om de tänker så om sig själva också.

Sen finns det den andra sidan. Som tycker det är rätt så smart det där med städhjälp. Tid över, vissa tycker i och för sig att den tiden ska användas till att jobba och tjäna ihop till städhjälpen. Men andra tycker bara det är bra att hinna göra något utöver ekorrhjulet, har man råd så varför inte göra det enklare för sig själva, slippa stressa ihjäl sig. Städhjälp eller lämna in bilen för däckbyte, sak samma bara det blir gjort, grattis till dig som slipper göra det själv. Det känns ju betydligt mer avslappnat och framför allt trevligare att ha en sådan attityd.

Det har väl alltid funnits de som haft någon form av städhjälp, bara att det förr kanske var en piga eller hushållerska och det var bara de välbärgade som kunde ha det. Om nu en barnfamilj idag tar sig råd att ha städhjälp för att orka rådda vardagen så är väl det bara bra, då slipper man klaga på frånvarande föräldrar som inte har tid med sina barn och sådär. Det finns fördelar med allt, inklusive städhjälp, och vissa av dem kanske inte finns precis framför näsan på en. Det betyder inte att de inte existerar. Om någon tycker att städhjälp är det som får vardagen att flyta på så ser inte jag varför det skulle vara ett problem för någon annan.

Dagens rant om trångsynta människor, som jag hade tid att skriva eftersom min städhjälp ser till att lägenheten är beboelig ett tag till.

Tro mig när jag säger det men jag trodde aldrig att jag skulle bli imponerad av kunskap inom fasadtvätt. Man lever för att lära, sannerligen, för nu har det skett. Jag ska berätta bakgrunden till vad jag babblar om.

Så, vi har en granne i kvarteret som ägnar vad jag tidigare skulle kalla för orimligt mycket tid på fasadtvätt. Då andra villaägare i krokarna bygger och målar och tramsar sig med sina hus – ja, då är denna man uppe på stegar och rengör, putsar och donar med fasaden. Vi är flera som levt som grannar med honom i flera år och ingen har riktigt frågat vad det är tal om. Vad alla dock vet är det uppenbara: Hans fasadtvätt gör huset till det finaste i området. Avundsjuka tränger sig på, både mig och mina grannar.

En dag vågade sig Monika på nr. 15 fram till huset just när mannen – som jag trodde hette Stig men som hette Leif – höll på med sin ritualmässiga fasadtvätt. Jag såg från min tomt att de växlade några ord och sedan återvände hon till sitt. Jag var så nyfiken att jag inte kunde hålla mig. Jag kilade över till hennes hus som fanns två ifrån mitt och knackade på för att veta mer om fasadtvätten. ”Vad sa han?” frågade jag.

Svaret var inte en besvikelse, särskilt inte om man som jag var intresserad av att veta mer om denna fasadtvätt. Personen, som jag där och då fick veta hette just Leif, hade föreslagit en kurs i området. Helt gratis men med fullt fokus på fasadtvätt. Han hade utlovat att han skulle lära alla som ville sig hur man genomförde denna tvätt-ritual på rätt sätt. Om inte annat för att – som han uttryckt det – ”få stopp på allt stirrande varenda gång jag genomför fasadtvätt hos mig”.

Jag kände mig skyldig men skrev genast upp mig som deltagare två på denna kurs. Det var oerhört spännande att se vad som följde. Två timmar senare knackade denne Leif på dörren hos oss och presenterade sitt erbjudande om kurs i fasadtvätt. Jag sa att jag redan skrivit upp mig hos Monica och han rörde inte en min utan tackade bara för sig och vände om. Jag ropade efter honom och frågade vad han ville ha betalt. ”Lite kaffe vore gott. Min kokare än sönder där hemma” svarade han och fortsatte ner längs gatan.

Oj vad det small till i inkorgen ska ni veta. Förra veckan berättade jag ganska utförligt – kanske för utförligt, enligt vissa – om min nya städfirma och hur mycket jag tycker om deras tjänster. Föga anade jag att det var så många av er som var lika intresserade som jag av företag av den här typen. Det har bokstavligt talat haglat in frågor om städfirman och jag har faktiskt inte hunnit svara alla – eller ens hälften av dem.

Idag tänkte jag däremot ändra på detta. Kanske också i några inlägg framöver, beroende på hur långt jag kommer med frågorna. Så, här är alltså några av de vanligaste frågorna jag fått in om min städfirma:

Hur hittade du städfirman?

Jag tog till Google allra först. Sökte och sökte och läste och läste om olika företag och deras tjänsteutbud. Saken är den att jag inte riktigt vill gå enbart på städfirmornas beskrivningar av sig själva. Jag vill även utforska på annat sätt. Som tur var så var just den städfirma jag fastnat mest för även en som en nära vän anlitat. När jag kontaktade henne beskrev hon att det var de som hon hade, och de som hon var så nöjd med.

Detta var på ett sätt spiken i den positiva kistan för mig och jag valde därför att boka möte med städfirman. Sedan dess har jag faktiskt inte ångrat någonting som skedde. Nöjd sedan dag ett. Till och med sedan första samtalet.

Hur ofta är städfirman hos dig?

Jag har ett ganska stort hus där jag bor själv. Därför finns det ett ganska frekvent behov av städning när jag anlitar en städfirma. Inte minst tack vare, eller på grund av, alla katter. Jag har femton stycken och det genererar en hel del hår lite här och var. För det är just där som de också håller till: Lite här och lite var.

Städfirman tycker säkert att det är både tacksamt och otacksamt att städa hos en person med så många katter. Stort behov och därmed tätare tjänster, men vilket pill det måste vara för personalen. Det är också detta som gör att jag är så förvånad över hur otroligt rent det kan vara varje gång min städfirma besökt huset. Hur är det möjligt att städa bort allt katthår på det sätt som de gör? Ja, jag vet inte.

Vad betalar du varje månad?

Vad jag betalar indikerar inte vad det skulle kosta för någon annan. Priset från städfirman baseras på kvadratmeter och frekvens på städningen. För att få ett hum rekommenderar jag att gå in på sidan och fylla i kontaktformuläret själva.

Ni bad mig lista fördelarna med fönsterputsen jag delade med mig av sist. Här kommer de nu, efter ett litet dröjsmål.

Smidigheten

De som har hängt med vet att vi behövde hjälp med fönsterputs väldigt snabbt. Det skulle gå fort som satan och effektivt skulle det vara. Detta trots att vi inte ville spendera alltför mycket pengar. Det var trots allt bara en kort scen som skulle spelas in i lokalen.

Sagt och gjort så kontaktade jag firman som levererade fönsterputs. De sa att det inte skulle vara några problem att hinna och att det inte skulle kosta oss särskilt mycket. Jag tänkte att det var lätt för dem att säga. Det relevanta skulle förstås vara resultatet av deras fönsterputs och vilket belopp det stod på fakturan. Jag tror dock att jag varit inom filmbranschen för länge för resultatet var verkligen väldigt tillfredsställande, och beloppet likaså. Jag antar att företag inom andra branschen håller vad de lovar i större utsträckning, eller vad säger ni?

Fönsterputsen var sanslöst smidig. Det gick fort och vi behövde inte sinka vår egen verksamhet någonting. Detta eftersom vi önskade att tjänsten skulle ske när vi inte var på inspelningsplatsen. Det var väldigt imponerande.

Priset

Ja, här är vi då alltså igen. Priset på vår fönsterputs var verkligen lågt i förhållande till vad jag hade väntat mig. Jag menar: Det var inte direkt några vanliga fönster som behövde putsas. I praktiken hade de kunnat ta vilket belopp som helst. Ja, eftersom ingen lekman inom fönsterputs ens hade kommit åt fönstren i lokalen. Det var både förvånande och väldigt schysst av företaget. 5/5 på kostnad, helt klart!

Kontakten

Som producent vet jag vikten av att kunna nå folk smidigt. Det var oerhört viktigt för vår produktion att fönsterputsen skulle bli av. Om företaget, av någon anledning, hade ställt in hade vi behövt göra detsamma. Detta var oerhört viktigt och möjligen påverkade det filmens vara eller icke vara. Eller åtminstone dess releasedatum. Jag var oerhört tacksam till transparensen jag upplevde från företaget som levererade vår fönsterputs. De krävde väldigt lite information av oss men jag kunde enkelt nå dem för frågor och funderingar.

Ni vet ju att jag vill ha full överblick och kontroll över varje situation. Företaget gjorde att jag enkelt kunde överblicka både planering och utförande av fönsterputsen. Mycket tacksamt!

Claes åkte in för att värdera sin bil i Uppsala. Han hade inte tänkt så mycket över hur det skulle gå. Han hade inte tänkt så mycket överhuvudtaget faktiskt. Han hade nämligen varit sjuk i nästan två veckor och förkylningen ville inte ge sig. Hjärnan kändes som 8 kilo tung och det var i stort sett omöjligt att andas genom näsan. Det hade varit en krånglig tid men nu skulle i alla fall bilen värderas i Uppsala. Hur skulle det kunna göra saken värre?

Han parkerade på stället han blivit tipsad om och rörde sig mot dörren in medan han tittade i sin telefon. Han öppnade dörren, gick in och presenterade sig. ”Jag hade bokat tid för värdering av bilen, om jag nu är på rätt ställe i Uppsala”. Killen som satt bakom disken tittade i datorn och nickade sedan bekräftande. ”Du har kommit till helt rätt ställe i Uppsala för att värdera bilen. Du ska få träffa…”

Dörren som bevisligen ledde ut till verkstadsdelen flög upp och avbröt den unga killens mening. En man vars händer var mer olja än hud och vars keps såg ut att vara närmare 40 år gammal klev in i receptionen och bröt mot dekoren. ”.. ja, du ska få träffa Conny idag. Och här är han ju” fortsatte receptionisten och skrattade nervöst.

Conny såg på Claes och Claes såg tillbaka för att sedan blicka ner mot bilmannens händer. Inte fan skulle han skaka den där högerhanden, det var ett som var sä…

• ”Tjena, Conny ja. Du ska värdera bilen på Uppsalas bästa firma hörde jag. Bra val. Bra val, grabben”

Utan att Claes visste ordet av hade han skakat Connys högerhand och – ska sägas – samtidigt fått en ryggdunkning som både gjorde ont och som förmodligen lämnade en markant högerhand på baksidan av hans merinotröja. Skön start på den här dagen, tänkte Claes.

Ja, ja. Nu skulle ju i alla fall bilen bli värderad på Uppsalas bästa ställe och det var väl för väl. Det skulle bli så otroligt skönt att bara avverka den här uppgiften. Att värdera bil i Uppsala hade han aldrig tidigare gjort. Hur smärtsamt kunde det egentligen vara? Ja, vi får väl se.

• ”Aj, aj, aj” sa Conny med ett tonläge som om han hade trampat i hundavföring.
• ”Vadå?” svarade Claes och tittade ner på hans fot för att kunna utesluta en bajssituation.

Conny skakade på sitt huvud så att kepsen nästan föll ner på parkeringen. Föga anade Claes att detta skulle bli en av de mest komplicerade värderingarna i Uppsalas historia.

Mer om detta nästa vecka.

For the last couple of weeks, I’ve been pretty consistent with what I’ve been writing about. That’s something that many of you are not that used to. To be honest, I have to say that it was worse before. I could right about anything back then. If I saw a magpie outside of my window, I could wind up writing a whole text about them. You know, that kind of stuff.

Lately, I’ve been writing about the warehouse I work in. That’s my consistency now. I usually don’t write that much about the work that I do. I feel like it’s a good thing to have the blog on one side, and my real life on the other. The warehouse is one thing, my internet persona is another. Does it make sense?

So anyways, I’ve told you the story about how I got the job at the warehouse. I told you about my parents reaction on when I told them I was moving out west. The warehouse was located on the west coast so it wasn’t like I had an alternative. They told me that I would find a job in Boston if I tried. The problem was that I didn’t want to work there. All my friends had moved to California, and that’s the main reason why I wanted to go too. To work in a warehouse, to live on the street – to literarily do whatever. I just wanted to go.

And so I did. I moved and I haven’t looked back since. Warehouse is my profession and boy, am I professional! I worked “on the floor” for 1,5 years until I got promoted the first time. They saw something in me. Or, at least my boss did. She explained that she could see me have a great future at the company. I was glad to hear that. Also glad to be working in a warehouse where something like that could happen to me. I mean, there was definitely no guarantee that such a thing would happen.

Life is good over here. My life feels really good at the moment and I have a lot of things to thank for that. My family is one crucial part. My team at the warehouse is another. I’m really thankful for them and for what they give me every day.

Has anyone here ever worked in a warehouse? I’m curious to hear your opinions on it, and also your stories in general. Please, tell me.

Hur många är inne stor inför ett köp av klapp till sin pojkvän? Hur många kan i så fall relatera till en smygande känsla av press? Jag funderar på varför det blir såhär när jag ska köpa julklapp till honom. Min pojkvän är nämligen världens snällaste och obrydda person. Det senare är sagt med betoning av att det både kan vara positivt och negativt. I de fall när man ska köpa julklapp till honom är det positivt. Han bryr sig liksom inte om vad han får trots att han älskar att få någonting. För honom är det verkligen tanken som räknas med julklappar. Det råder inga tvivel om och det säger han dessutom själv. En mycket trevlig person men ändå en press gällande julklapp till honom.

Jag ställer nu frågan; Varför? Varför är det så svårt att skaffa julklapp till honom? Varför känner jag press trots att jag vet att han kommer bli glad för vad jag än införskaffat. Jag har en teori:

I dagens sociala medier-samhälle har man koll på vad folk ger i present till varandra hela tiden. Det är ett jävla delande. ”Titta vad jag köpte i julklapp till honom – mitt hjärtas älskling” kan det stå. Någon annan visar upp högst privata gåvor till sina pojkvänner och talar om hur julklappen ska göra honom extra glad. Ja, om ni förstår vad jag menar. Jag tycker att det känns lite väl överdrivet, för att inte tala om att det är ordentligt privat. Med detta sagt så råder det inga tvivel om att jag påverkas av det. Jag gör verkligen det. 

När jag ska välja julklapp till honom är jag nervös. Inte nervös för hur han ska känna om julklappen jag ger honom. Nej nej, detta finns inte ett uns av nervositet kring. Det gäller den press jag kommer att känna från människor runt omkring mig. Och då tänker några av er: Det är väl bara att inte lägga ut vad jag köpt för julklapp till honom? Måste man hela tiden dela med sig av allt. Svaret på detta är förstås att jag inte är bättre än min omgivning. Jag är en lika stor slav för den rådande situationen som näste person.

Hur upphör man att bry sig? Snälla, säg detta.